Som ett slag i magen

Det gick av bara farten häromdagen, plötsligt slank morfars namn automatiskt ur mig när vi räknade kalasgäster sonen och jag. Det bara kom, sådär självklart. Och lika fort som morfars namn slas, lika snabbt kom känslan av att få ett hårt slag i magen. Vi tittade på varandra sonen och jag och min fina son, som är mer pappas pojke än mammas och som ibland ofta får slut på ömhet, han lade sin smala långa armar runt min hals och kramade mig länge. “Jag förstår att du blev ledsen mamma, att du blev ledsen för att du sa Xs namn och att han är död”. Min fina son, han som kramade om mig under hela begravningen, lade sina barnaarmar runt mig och klappade min kind, han höll om och tröstade sin mamma i köket när en felsägning eller kanske framförallt vetskapen om att någon fattas, blev så uppenbart svår att bära.