”Det är konstigt, jag har aldrig varit speciellt religiös av mig. Jag vet inte ens om jag har en tro. Men nu är jag så arg på Gud för att han tog E ifrån mig. Och samtidigt så tänker jag att Gud måsta ta hand om honom”.

Jag brukar tänka ofta på vad T sa den dagen. Det symboliserar på ngt sätt det komplexa i tro. Och kanske att när det väl kommer till kritan, kanske vår tro inte alls är så som vi tror den vara eller icke vara. Det är aldrig så enkelt.

Själv tror jag mig inte direkt varit en VARFÖR-person när vi förlorade vår son. Jag har suttit på möten med andra nyblivna änglaföräldrar som ställt frågan. Jag har hört de som anklagat Gud, doktorer och övrig sjukvårdspersonal. Jag har hört och läst ett flertal personer som ställt frågan ”Varför vi, varför vårt barn?”. Jag undrar oxå varför mitt barn inte fick leva, jag undrar det nästan varje dag, men jag har aldrig anklagat ngn för att han dog, ingen förutom mig själv för att jag inte tyckte mig ha rätt att anklaga ngn annan, och jag har någon gång under sorgens gång accepterat att det är så här det är, vårt barn dog, det hände oss och vi hade otur i livet. Det kanske är lättare att försöka hitta en syndabock men det tar oxå mkt energi. Det är svårt att nå acceptans, men det är mkt lättare när man har gjort det.

Min värld har gungat, jag har befunnit mig i storm, min båt förliste och jag hamnade långt ner på den svarta dyiga sjöbotten och där var jag kvar länge. Det tog många år att ta sig upp över ytan in till land, i många år höll jag mig strax därunder, knappt däröver. Jag tittar tillbaka ofta och minns och ibland gör det förbannat ont, men jag står med stadiga fötter kvar på land. Tid läker sår, ärr kommer alltid bestå, men de ljusnar mer och mer med tiden och de blir en del av den du är för alltid.

Några tröstande ord på vägen, av okänd författare, som skickades av Malin som kommentar till mitt föregående inlägg om morfars urnsättning. Det är ibland inte mkt som är Malins grej, men att komma med en kram eller tröstande ord eller att bara ge empati, det är det.

Jag vet vem Signe är. Signe är en jättesöt lockig tjej på dagis. Men ändå. Barbien Signe..Jag hade en blockflöjtslärare en gång som hette Signe. Jag gick på mellanstadiet och Signe verkade vara närmare döden redan då. Jag börjar känna mig som en gammal stofil som rynkar åt de nya bebisnamnen. Jag tycker Signe är ett gulligt namn på en liten tjej, jag är inte lika bekväm med att flashiga superlyxiga glamorösa Barbie heter det…Det blir liksom ….fel.